Hemma igen

(02-08-2009) 29

Emilia Hytönen

Minibussarna är packade för sista gången.

Emilia Hytönen

Tillsammans

Emilia Hytönen

Angelina och Tiina tog en sista vals i Warzsawa,

Emilia Hytönen

Teamwork.

Efter 49 teamdagar har årets sommarteamare kommit hem igen!

Många människor jag pratat med har ställt den klassiska frågan ”men berätta nu,hur har sommaren varit?” En enkel fråga, men det är knepigare att svara . Hur ska man på något sätt kunna summera 7 veckor på några minuter? Hur ska man få med alla upplevelser, alla känslor, alla små och stora mirakler man fått vara med om?  Jag försöker mitt bästa med att förklara, men jag vet att jag aldrig kan förklara det så att det kommer till sin rätta. Det finns inga ord att beskriva team med. Det måste upplevas.

Och jag lutar mig tillbaka och minns. Jag minns alla konserter vi haft, roudning, soundcheck och lyckan och tacksamheten efter en konsert där Gud har fått verka i någon människas liv. Jag minns alla morgnar jag vaknat med lovsång i huvudet och bara tackat Gud för att jag får vara med och predika det glada budskapet den här sommaren. Jag minns dagarna då allt gick som en dans, men också de dagar som gick i moll . Jag minns känslan av att komma fram till en ny stad, ny församling och nya människor; spänningen och förväntan. Och jag minns de två tjejerna som tårögda tog emot Jesus efter en utomhuskonsert i Osijek, för de insåg att det är Han som är Herre.

Och jag minns de små stunderna. Enkla bönestunder i trappan. En spontan kram som kom i exakt rätt tidpunkt. Samtalen just före det var dags att krypa ner i sovsäcken. Dansen ute i ösregnet i Polen. Ljudet av luftmadrasser som blåses upp. Jag minns våra matstunder, ibland i total tystnad och ibland i fullt flipp. Pastorn i Belgien. Stunderna då det bara var jag och Gud.

Jag pratar med några andra teamare om hur det känns att vara hemma igen. En säger att man känner sig är rastlös; "vad ska jag hitta på nu då? inga konserter, inga dagsprogram och inga människor.. konstigt!".En annan tycker att det är både skönt och jobbigt. "Det är som man saknar någonting, men förstås kul att se familjen och vännerna här hemma igen”. ”Det känns tomt”, är en annan kommentar. Inte så konstigt att det känns tomt. Under de senaste månaderna har man delat allt med varandra – bett tillsammans, lagat mat, övat dans, tvättat kläder, målat polska fönster, druckit frappucion i mängder och hållt outreacher. Man har hejat på varandra, stöttat varandra, gråtit med varandra, skrattat med varandra.. "Man kan inte förstå allt det fantastiska man fick vara med om under sommaren..”

Ja, plötsligt känns teamlivet avlägset när vardagen här hemma smyger på. Men tack och lov tar det inte slut här! Nej, det här är bara början. Överallt finns det människor som är desperata efter en mening med livet, överallt finns det människor som vänder blicken mot himlen och undrar om det finns något mer. Överallt finns det sårade människor, brustna människor, trasiga människor som behöver få möta Kärleken, som är det enda som kan hela dem. Överallt finns det människor som vet att de behöver förlåtelse. Överallt finns det människor som längtar efter Jesus! Och, mina kära vänner, det är för det här vi ska leva. Vi ska vara salt och ljus, var än vi går fram. Mitt i vardagen kan de största undrena ske. Be att Gud ska använda dig för att nå ut, och lita på att Han gör det! Låt Hans kärlek fylla dig så att det bara flödar över till de människor du möter.

Så var du än är i livet – lev för Jesus!